En del av mig
Den som skriver är en 13 årig tjej bosatt i ängelholm.
Kan ju berätta att jag har haft ett galet jobbigt år med mstadels motgångar,skador & bortgångar..
Detta året började i Januari/Februari som ni vet.. Redan då började allt. Timmy fick för sig att han inte ville jobba mer när jag red han i ridhuset så då vandrade han ut på sina bakben ut från ridhuset, gjorde även ex antal luftsprång,bocksprång och liknande.
Det blev en period då jag var tvungen att vara stentuff mot Timmy för att han skulle förstå vem som bestämde för jag har en tendens till och bli lite för snäll mot hästar men inte lika mycket nu längre. Jag menar inte att jag slår på mina hästar nuförtiden, jag menar att jag inte låter dom buffa på mig så jag flyger 3 m eller låter dom gå rakt över mig..
Men iallafall så blev det en tuff period för mej och Timmy, han var i princip helt vild ett tag. Kom man till ett nytt ridhus så blev han helt knäpp om det inte var som vanligt. Fick några gånger åka hem från ridhuset och åka tillbaka senare när ingen red där för det funkade inte helt enkelt.
Mamma ville att vi skulle lämna tillbaka honom - så illa var det.
Men där tog det tvärstopp och jag sa nej, vet inte riktigt vad det var jag såg hos Timmy just då men jag kände på mig att han var igentligen snäll, bara lite småknäpp..(fastnar för sånna hästar)
Vi har jobbat otroliggt mycket denna hästen för att det skulle funka och det gav resultat. Han blev succesivt bättre och bättre och så småningom fanns inte detta problemet längre och Timmy stog fortfarande i våran ägo.
Tävlingssässongen började och det gick ganska så bra, Timmy kunde verkligen hoppa och han fick många lovord från duktiga personer.
Under året så gick det lite svajigt för mig och Timmy i början men det blev bättre.
Men så..
I sommras (när det var Falsterbo) så skulle jag rida ut Fantomas i skogen. Det gick jättebra men han ville komma i fatt Klara och hennes Chili så han började galoppera och gjorde världens katapult bocksprång och det fanns inte en chans i världen att sitta kvar. Så av flög jag ner i grusvägen och spräckte mitt öra.
Vi fick åka in till Helsingborgs sjukhus och sy, 7 stygn blev det och det gjorde så sjukt j*vla ont.
Med detta så kunde jag inte rida på ett tag.
Minns inte exakt när Timmy fick gå ut på bete men det var i slutet på sommaren tror jag. Efter det gick det ganska trögt att sätta igång och som grädde på moset så sträckte jag lårmuskelfästet så då kunde jag inte rida på en vecka... Sedan så fick jag fortsätta rida Timmy och det gick sådär, det blev en period med otroligt mycket träning och det är nu som det verkligen har givit resultat.
Men lyckan varar inte länge..
Men för 5 veckor & en dag sen så ringde stallchefen Lotta som även hade koll på alla beten oss och sa att Dublin som då gick på bete pga senskada inte mådde bra.
Jag minns det som igår, jag klara & Lydia satt i skolan när allt detta hände och Dublin som betydde allt allt allt för mig mådde inte bra. Jag blev jätteledsen innan jag ens visste var det var och ringde mamma och sa att jag inte kunde stanna kvar i skolan, det bara gick inte.
Vi åkte till stallet och jag såg direkt att Dublin hade ont, riktigt ont. Veterinären kom och sade att han hade fång. Beskedet kom som ett slag i magen, blev helt tom inombords och kunde knappt stå på mina egna ben. Jag bröt ihop totalt.
Detta innebar slutet för Dublin. Han skulle inte behöva ha så frukansvärt ont så länge så vi tog beslutet att han skulle få gå vidare.
Kl 6 hände allt. Det värsta jag någonsin hade varit med om och kommer vara med om. Min hjärta fanns inte längre, den jag levde för var inte där. Kan inte hålla tillbaka tårarna när jag skriver denna text det gör så fruktansvärt ont i hjärtat. Hade kunnat göra vad som helst för att få tillbaka min prins, mitt hjärta, den jag levde för.
Ni kommer aldrig någonsin att förstå hur väl ni än känner mig, hur mycket ni än har pratat med mig. Ni kommer aldrig aldrig någonsin förstå hur mycket denna lilla hästen betydde för mig, betyder för mig.
Denna sorgen går jag och bär på dag in och dag ut. Men jag fortsätter kämpa med brustet hjärta. Det är denna tjejens blogg ni följer. Ger aldrig upp förrän jag når mitt mål, upplever mina drömmar.
Det här var ord direkt från mitt hjärta.
Ester Lidén Kiraly
Kan ju berätta att jag har haft ett galet jobbigt år med mstadels motgångar,skador & bortgångar..
Detta året började i Januari/Februari som ni vet.. Redan då började allt. Timmy fick för sig att han inte ville jobba mer när jag red han i ridhuset så då vandrade han ut på sina bakben ut från ridhuset, gjorde även ex antal luftsprång,bocksprång och liknande.
Det blev en period då jag var tvungen att vara stentuff mot Timmy för att han skulle förstå vem som bestämde för jag har en tendens till och bli lite för snäll mot hästar men inte lika mycket nu längre. Jag menar inte att jag slår på mina hästar nuförtiden, jag menar att jag inte låter dom buffa på mig så jag flyger 3 m eller låter dom gå rakt över mig..
Men iallafall så blev det en tuff period för mej och Timmy, han var i princip helt vild ett tag. Kom man till ett nytt ridhus så blev han helt knäpp om det inte var som vanligt. Fick några gånger åka hem från ridhuset och åka tillbaka senare när ingen red där för det funkade inte helt enkelt.
Mamma ville att vi skulle lämna tillbaka honom - så illa var det.
Men där tog det tvärstopp och jag sa nej, vet inte riktigt vad det var jag såg hos Timmy just då men jag kände på mig att han var igentligen snäll, bara lite småknäpp..(fastnar för sånna hästar)
Vi har jobbat otroliggt mycket denna hästen för att det skulle funka och det gav resultat. Han blev succesivt bättre och bättre och så småningom fanns inte detta problemet längre och Timmy stog fortfarande i våran ägo.
Tävlingssässongen började och det gick ganska så bra, Timmy kunde verkligen hoppa och han fick många lovord från duktiga personer.
Under året så gick det lite svajigt för mig och Timmy i början men det blev bättre.
Men så..
I sommras (när det var Falsterbo) så skulle jag rida ut Fantomas i skogen. Det gick jättebra men han ville komma i fatt Klara och hennes Chili så han började galoppera och gjorde världens katapult bocksprång och det fanns inte en chans i världen att sitta kvar. Så av flög jag ner i grusvägen och spräckte mitt öra.
Vi fick åka in till Helsingborgs sjukhus och sy, 7 stygn blev det och det gjorde så sjukt j*vla ont.
Med detta så kunde jag inte rida på ett tag.
Minns inte exakt när Timmy fick gå ut på bete men det var i slutet på sommaren tror jag. Efter det gick det ganska trögt att sätta igång och som grädde på moset så sträckte jag lårmuskelfästet så då kunde jag inte rida på en vecka... Sedan så fick jag fortsätta rida Timmy och det gick sådär, det blev en period med otroligt mycket träning och det är nu som det verkligen har givit resultat.
Men lyckan varar inte länge..
Men för 5 veckor & en dag sen så ringde stallchefen Lotta som även hade koll på alla beten oss och sa att Dublin som då gick på bete pga senskada inte mådde bra.
Jag minns det som igår, jag klara & Lydia satt i skolan när allt detta hände och Dublin som betydde allt allt allt för mig mådde inte bra. Jag blev jätteledsen innan jag ens visste var det var och ringde mamma och sa att jag inte kunde stanna kvar i skolan, det bara gick inte.
Vi åkte till stallet och jag såg direkt att Dublin hade ont, riktigt ont. Veterinären kom och sade att han hade fång. Beskedet kom som ett slag i magen, blev helt tom inombords och kunde knappt stå på mina egna ben. Jag bröt ihop totalt.
Detta innebar slutet för Dublin. Han skulle inte behöva ha så frukansvärt ont så länge så vi tog beslutet att han skulle få gå vidare.
Kl 6 hände allt. Det värsta jag någonsin hade varit med om och kommer vara med om. Min hjärta fanns inte längre, den jag levde för var inte där. Kan inte hålla tillbaka tårarna när jag skriver denna text det gör så fruktansvärt ont i hjärtat. Hade kunnat göra vad som helst för att få tillbaka min prins, mitt hjärta, den jag levde för.
Ni kommer aldrig någonsin att förstå hur väl ni än känner mig, hur mycket ni än har pratat med mig. Ni kommer aldrig aldrig någonsin förstå hur mycket denna lilla hästen betydde för mig, betyder för mig.
Denna sorgen går jag och bär på dag in och dag ut. Men jag fortsätter kämpa med brustet hjärta. Det är denna tjejens blogg ni följer. Ger aldrig upp förrän jag når mitt mål, upplever mina drömmar.
Det här var ord direkt från mitt hjärta.
Ester Lidén Kiraly
Kommentarer
Trackback
